Overvåking av fjellrev i Sverige og Norge 2020

Abstract

In 2016, the Norwegian Environment Agency (Miljødirektoratet) and the Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) developed a common methodology and standardized guidelines for the monitoring of arctic foxes in Scandinavia. The coordinated data collection and reporting was implemented in 2018, aiming to provide robust and unambiguous population estimates, as well as document the development in the Scandinavian arctic fox population over time. In 2020, the monitoring effort has been coordinated at all stages, from standardized data collection in the field, through quality assurance and reporting. This report presents the status for the various subpopulations (across national borders) and an overall population estimate for Scandinavia. In Norway, a monitoring program for arctic fox was established in its current form in 2003, in connection with the first arctic fox action plan. The monitoring in Norway is financed through yearly grants from the Norwegian Environment Agency. The Norwegian Institute for Nature Research (NINA) stands for expertise in prioritizing, overall national quality assurance and annual reporting, while the Norwegian Nature Inspectorate (SNO) coordinates the practical implementation of the work, divided into seven regions. In Sweden, a national monitoring program for arctic fox was established in 2018 and is coordinated by The Swedish Museum of Natural History (NRM). Since 2018, the overall national monitoring of arctic foxes in Sweden is funded by the Swedish Environmental Protection Agency and carried out by the county board (Länsstyrelsen), but a part of the field work is still financed from elsewhere and carried out by Stockholm University. According to the population model the arctic fox population in Norway and Sweden is estimated to 452 adult individuals (301-602, 95 % confidence interval) based on the last three-year period (2018-2020). The population model shows a steady growth in the population over the last 18 years. In 2020, 79 arctic fox litters were documented in Scandinavia, of which 43 in Norway and 36 in Sweden. The reproductions were spread over 16 subpopulations from Varanger (Finnmark), in the north, to Hardangervidda in the south. 51 of the litters were in cross-border areas, five were up north on the Varanger peninsula and the remaining 23 in the southern parts of Norway, of which 15 were in Finse/Hardangervidda. The number of litters and number of individuals detected from DNA (only in Norway), have previously been used as a foundation to present a yearly minimum estimate for the arctic fox population. This estimate has gone up and down depending on the abundance of rodents. The population model gives a more robust population estimate that also takes into consideration that not all individuals in a population is detected. In the arctic fox, number of litters and litter size follows the fluctuations in the rodent populations; with none, or few and small litters in bottom years, and many large litters in years with high abundance of rodents. This pattern was not so obvious this year, when large parts of the arctic fox distribution appears to have been in areas with few rodents. It’s somewhat surprising that we have so many litters in areas with few rodents. One explanation can be the intensive supplementary feeding that is carried out in several of these areas. A summary of previous years' monitoring results shows a significant growth of the arctic fox population in Scandinavia over the past 10-15 years. From 40–60 adult arctic foxes in early 2000 to about 450 today. Through management actions, we have succeeded in re-establishing subpopulations and reducing the distance between them. From Snøhetta in southern Norway, there is now a connection to the subpopulations in the east (Helags in Sweden) and in the north (Børgefjell/Borgafjäll) which continues further north to Junkeren – Vindelfjällen. The southernmost subpopulations in Norway also appear to be growing and re-establishments in intermediate mountain areas shorten the distance to other main populations such as Snøhetta – Sylan/Helags – Børgefjell/Borgafjäll. This positive trend is also confirmed by migration of arctic foxes between the subpopulations in Scandinavia. Increased migration has a self-reinforcing positive effect on the entire arctic fox population in Scandinavia, at the same time as the stability and viability of the population increases.

På oppdrag fra Naturvårdsverket i Sverige og Miljødirektoratet i Norge ble det i 2016 tatt fram en felles metodikk og standardiserte retningslinjer for hvordan overvåkingen av fjellrev i Skandinavia skal gjennomføres og samordnes. Metodikken ble implementer i Sverige og Norge fra og med 2018. Mål-setningen med å harmonere de pågående overvåkingsinitiativene var å komme fram til robuste og enty-dige bestandsestimater for den Skandinaviske fjellrevbestanden og dokumentere utviklingen over tid. I 2020 er overvåkingsarbeidet samordnet i hele kjeden fra innsamling av data i felt, til kvalitetssikring og rapportering. Denne rapporten presenterer en status for de ulike delbestandene (på tvers av landegrens-ene) og et samlet bestandsestimat for Skandinavia. I Norge ble overvåkingsprogrammet for fjellrev etablert i sin nåværende form i 2003, i tilknytning til den første handlingsplanen for fjellrev. Overvåkingen har hatt en løpende finansiering gjennom årlig bevilgning fra Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står for den faglige priorite-ringen, overordnet kvalitetssikring og årlig rapportering, mens Statens naturoppsyn, (SNO) koordinerer den praktiske utførelsen av arbeidet i felt, fordelt på 7 regioner. Overvåkingen av fjellrev i Sverige har i sin nåværende form pågått siden 2018, koordinert av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Fra og med 2018 finansieres den overgripende nasjonale overvåkingen i Sverige av Naturvårdsverket, og utføres av länsstyrelsene i Jämtland, Västerbotten og Norrbotten, men en del av det bakenforliggende feltarbeidet gjennomføres av Stockholm Universitet og finansieres fra annet hold. Fjellrevbestanden i Norge og Sverige blir i denne rapporten estimert til å være rett over 452 voksne individer (301-602, 95 % konfidensintervall) siste tre-årsperiode (2018-2020). Bestandsmodellen viser at det har vært en jevn vekst i bestanden over de siste 18 årene. I 2020 ble det dokumentert 79 ynglinger av fjellrev i Skandinavia, av disse var 43 i Norge og 36 i Sverige. Ynglingene var spredt over 16 fjell-områder fra Varangerhalvøya, i nord til Hardangervidda i Sør-Norge. Av disse var hele 51 av ynglingene i grenseoverskridende fjellområder. For øvrig ble fem ynglinger registrert på Varangerhalvøya og det ble dokumentert hele 23 fjellrev kull i de sørnorske delbestandene, hvorav 15 på Finse/Hardangervidda. Kartleggingen av antall kull og funn av DNA individer (bare i Norge), har tidligere vært brukt som grunnlag for å presentere et årlig minimumsestimat for fjellrevbestanden. Et estimat som har hoppet opp og ned med forekomstene av smågnagere. Den nye bestandsmodellen gir et mye mer robust bestandsestimat, som også tar hensyn til at ikke alle individer i oppdages i bestanden. Antall kull og kullstørrelse hos fjellrev følger svingningene i smågnagerbestandene; med ingen eller få og små kull i bunnår og mange store kull i år med mye smågnagere. Dette mønsteret er ikke like opplagt i år, da det i store deler av utbredelsen ser ut til å være bunnår for smågnagerne. Det er derfor litt over-raskende at det er såpass mange fjellrevkull også i disse områdene. Kanskje kan det forklares av de intensive støttefóringstiltakene. Sammenstillingen av dokumenterte ynglinger tilbake i tid viser at det har vært en betydelig vekst i fjellrevbestanden i Skandinavia de siste 10-15 årene. Fra et anslag på mellom 40 og 60 individer rundt år 2000, til mer enn 450 voksne individer i dag. Gjennom tiltak har man klart å reetablere, og korte inn avstanden mellom, lokale delbestander, i Midt-Skandinavia: fra Snøhetta østover til Sylan/Helags i Sverige og fra Sylan/Helags nordover til Børgefjell/Borgafjäll og videre nord til Junkeren/Vindelfjällen. Bestanden helt sør i Norge ser også ut til å være i sterk fremvekst, og reetablering i mellomliggende fjellområder korter inn avstanden til metapopulasjonen “Snøhetta-Sylan/Helags- Børgefjell/Borgafjäll”. Denne positive utviklingen bekreftes også av økt utveksling av fjellrevindivider mellom delbestandene. Økt utvandring gir en selvforsterkende positiv effekt på fjellrevbestanden i Skandinavia, samtidig som det øker bestandens robusthet og levedyktighet.

På uppdrag av Naturvårdsverket i Sverige och Miljødirektoratet i Norge har en gemensam metodik och standardiserade riktlinjer för hur inventeringen av fjällräv i Skandinavien ska samordnas tagits fram. Metodiken utarbetades 2016, och implementerades i både Sverige och Norge från och med år 2018. Målsättningen är att kunna ge tillförlitliga och tydliga populationsberäkningar för den skandinaviska fjällrävspopulationen samt kunna följa utvecklingen i de olika delpopulationerna över tid. Under 2020 har det utförts samordnad standardiserad fältdatainsamling, kvalitetssäkring och rapportering vilket presenteras i denna rapport i form av en gemensam populationsberäkning för fjällräv i Skandinavien. Inventeringen i Sverige har i nuvarande form pågått sedan 2018 och koordineras av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Från och med 2018 finansieras den övergripande nationella inventeringen av fjällräv med medel från Naturvårdsverket och utförs av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens samt Norrlands län men en del av det bakomliggande fältarbetet utförs av Stockholms universitet och finansieras från annat håll. I Norge etablerades ett övervakningsprogram för fjällräv i sin nuvarande form redan 2003 i anslutning till ett åtgärdsprogram för fjällräv. Övervakningen i Norge finansieras årligen av Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står för sakkunskapen vad gäller prioritering, övergripande kvalitetssäkring och årlig rapportering, medan Statens Naturuppsyn (SNO) samordnar det praktiska genomförandet av arbetet i fält fördelat på 7 regioner. Fjällrävspopulationen i Sverige och Norge uppskattas vara 452 vuxna individer (301-602, 95% konfi-densintervall) baserat på beståndsmodellen för den senaste treårsperioden (2018-2020). Modellen visar att det har skett en stadig tillväxt i beståndet under de senaste 18 åren. År 2020 dokumenterades 79 fjällrävsföryngringar i Skandinavien, varav 36 i Sverige och 43 i Norge. Föryngringarna var spridda över 16 fjällområden från Varangerhalvön i norr till Hardangervidda i söder. Av det totala antalet för-yngringarna fanns 51 kullar i gränsöverskridande fjällområden. Av övriga var fem längst i norr på Va-ranger och övriga 23 var fördelade över de södra delarna av utbredningsområdet i Norge med de syd-ligaste 15 på Hardangervidda (5) och Finse (10). Antal föryngringar och DNA-prov (endast i Norge) har tidigare använts som grund för att uppskatta minimumantalet av fjällrävar. Det är en uppskattning som följer smågnagarcyklerna och går väldigt mycket upp och ner. Beståndsmodellen ger däremot en mer robust fjällrävsuppskattning som även tar hänsyn till att inte alla individer upptäcks. Antal fjällrävskullar och även kullstorleken följer tydligt smågnagarcyklerna. Det innebär inga eller få och små fjällrävskullar under bottenår för smågnagare och det motsatta för toppår. Det mönstret är inte lika uppenbart i år, eftersom det i stora delar av utbredningsområdet varit ett bottenår för smågnagare men ändå har registrerats förhållandevis många fjällrävskullar. En förklaring kan vara de intensiva bevarandeåtgärderna med stödutfodring. En sammanställning av tidigare års inventeringsresultat visar på en betydande tillväxt av fjällrävspopulationen i Skandinavien under de senaste 10-15 åren. Från att uppskattas vara mellan 40 och 60 individer runt år 2000, till att det idag enligt den senaste beräkningsmodellen beräknas vara strax över 450 vuxna individer.. Genom åtgärder har man lyckats återupprätta och minska avståndet mellan lokala delpopulationer. Från Snøhetta i södra Norge finns nu mer eller mindre kontakt mellan delpopulationerna österut till Helags i Sverige och norrut till Børgefjell–Borgafjäll och vidare norr till Junkeren–Vindelfjällen. De sydligaste delbestånden i Norge ser också ut att tillväxa och återetableringar i mellanliggande fjällområden kortar avståndet till övriga huvudbestånd som Snøhetta–Sylan/Helags–Børgefjell/Borgafjäll. Denna positiva trend bekräftas även av att det har uppstått mer migration av fjällrävar mellan delpopulationerna i Skandinavien. Ökad migration ger en självförstärkande positiv effekt på hela fjällrävspopulationen i Skandinavien, samtidigt som dess stabilitet och livsduglighet ökar.