Inventering av fjällräv i Sverige, Norge och Finland 2024

Abstract

Övervakning av fjällrävspopulationen har pågått i Sverige, Norge och Finland i flera decennier. Först under 2016 utarbetades en gemensam metodik och standardiserade riktlinjer för hur övervakningen ska genomföras, med syfte att uppnå robusta och entydiga populationsuppskattningar för den gränsöverskridande, gemensamma skandinaviska fjällrävspopulationen. År 2018 samordnades för första gången en gemensam statusrapport av fjällräv i Sverige och Norge. Sedan 2022 omfattar övervakningen även Finland. Övervakningsprogrammen i de tre länderna dokumenterar populationsutvecklingen över tid och utgör den viktigaste grunden för att utvärdera de bevarandeåtgärder som genomförs för att rädda arten i Fennoskandia. År 2024 dokumenterades 139 kullar av fjällräv i Fennoskandia, varav 72 i Sverige, 64 i Norge och tre i Finland. Kullarna var utspridda över 17 fjällområden, från Varangerhalvön i norra Norge till Hardangervidda i södra Norge. Av dessa återfanns 103 kullar i gränsöverskridande fjällområden. Beräkningar baserade på populationsmodellen visar att fjällrävspopulationen nu består av 582 vuxna individer (461–702, 95 % konfidensintervall) under den senaste treårsperioden (2022–2024). Antal fjällrävskullar och även kullstorleken följer tydligt smågnagarcyklerna. Det innebär inga eller få och små fjällrävskullar under bottenår för smågnagare och det motsatta för toppår. Den geografiska fördelningen av fjällrävsföryngringar sommaren 2024 speglar, liksom tidigare år, förekomsten av smågnagare. Relativt många kullar dokumenterades längst i söder på Hardangervidda/Finse, samt i gränsbestånden från Kjølifjellet-Sylan-Helags hela vägen upp till Saltfjellet-Arjeplog, vilket sammanfaller med den på flesta håll observerade ökningen av smågnagare, framför allt sork, och längre söderut även lämmel. Norr om Saltfjellet-Arjeplog verkar det förhållandevis höga smågnagarantalet från förra året fortfarande finnas kvar, vilket kan förklara varför antalet dokumenterade kullar i gränsområdet Reisa-Råsto-Käsivarsi ligger kvar på samma nivå som 2023. Relativt få kullar i norr på Varangerhalvøya hänger troligtvis samman med en lägre täthet av smågnagare. Trots detta fick fjällräven ändå fram fem kullar på Varangerhalvøya i år, vilket bekräftar att stödutfodringen gör fjällräven mindre beroende av smågnagaråren när utfodringen sker bra och systematiskt. Detta är tydligt i flera fjällområden där fjällräv har förökat sig i mer än 10 år i rad. Beståndsutvecklingen för fjällrävar i Fennoskandia har totalt sett varit mycket positiv, från att endast ha varit 40 - 60 individer runt år 2000, till en uppskattning på 582 vuxna individer i år. Norr om Saltfjellet-Arjeplog har samtliga fjällrävsbestånd visat en positiv utveckling, vilket kan kopplas till intensifierade insatser i alla tre länder. Åtgärderna inkluderar stödutfodring, avskjutning av rödräv, delvis genom Interreg Aurora-projektet Felles Fjellrev – Together for the Arctic Fox, samt utsättning av fjällrävar från det norska avelsprogrammet. Det måste dock understrykas att alla delbestånd i norr fortfarande är mycket små, möjligen med undantag för beståndet på Varangerhalvøya. För att öka robustheten i fjällrävens nordligaste utbredning i Fennoskandia krävs en kraftig beståndstillväxt. Gränsbeståndet Reisa-Råsto-Käsivarsi, tillsammans med Indre Troms, har potential att utvecklas till ett större kärnbestånd, vilket både förra året och i år har haft 10 fjällrävföryngringar. Genom att förstärka åtgärderna här kan vi skapa förutsättningar för att detta delbestånd får ett ytterligare lyft, vilket skulle göra att det börjar bidra med individer till andra fjällområden i omgivningen och därmed öka konnektiviteten mellan Saltfjellet-Arjeplog och Varangerhalvøya längst norrut. Det är viktigt att åtgärderna i hela Fennoskandia fortsätter, eftersom beståndet bedöms vara långt ifrån livskraftigt på lång sikt utan dem, enligt Handlingsplanen för fjällräv. Där beståndsutvecklingen går långsamt bör åtgärderna stärkas. Att etablera fjällräv i fler "stepping-stone"-områden skulle också förbättra konnektiviteten, vilket är avgörande för beståndets långsiktiga livskraft.

Overvåking av fjellrevbestanden har pågått i Norge, Sverige og Finland i flere tiår. I 2016 ble det utarbeidet en felles metodikk og standardiserte retningslinjer for hvordan overvåkingen skal gjennomføres, med mål om å oppnå robuste og entydige bestandsestimater for den grenseoverskridende fjellrevbestanden. I 2018 ble det for første gang rapportert en felles status for fjellreven i Norge og Sverige. Fra og med 2022 inngår også resultatene fra Finland i denne rapporteringen. Overvåkingsprogrammene i de tre landene dokumenterer bestandsutviklingen over tid, og er det viktigste grunnlaget for å evaluere bevaringstiltakene som gjennomføres for å redde arten i Fennoskandia. I 2024 ble det dokumentert 139 kull av fjellrev i Fennoskandia, av disse var 64 i Norge, 72 i Sverige og tre i Finland. Kullene var spredt over 17 fjellområder fra Varangerhalvøya i nord, til Hardangervidda i sør. Av disse var 103 av kullene i grenseoverskridende fjellområder. Beregningen basert på bestandsmodellen viser at fjellrevbestanden nå teller 582 voksne individer (461 til 702, 95 % konfidensintervall) siste tre-årsperiode (2022- 2024). Antall fjellrevkull og kullstørrelse hos fjellrev er kjent for å følge svingningene i smågnagerbestandene; få og små kull i bunnår, mens det er mange og store kull i år med mye smågnagere. Den geografiske fordelingen av fjellrevynglingene sommeren 2024 speiler også i år forekomsten av smågnagere. Det ble dokumentert relativt mange kull lengst i sør på Hardangervidda/Finse, samt i grensebestandene fra Kjølifjellet-Sylan-Helags helt opp til Saltfjellet-Arjeplog, som sammenfalt med observert oppgang i forekomsten av smågnagere, fremfor alt av mus, lengst sør stedvis også forekomst av lemen. Nord for Saltfjellet-Arjeplog til og med Sitas så det ut til at smågnagerforekomsten fra i fjor hang noe igjen, som også kan forklare at antall dokumenterte kull her var på nivå med 2023. Videre nordover krasjet smågnagerbestanden allerede vinteren 2024. Til tross for dette ble det dokumentert 10 fjellrevkull i grenseområdet Reisa-Rosto-Käsivarsi, som er det samme som i fjor. På Varangerhalvøya ble det dokumentert 5 kull, som er det samme som i bunnåret 2020. Yngling i bunnår bekrefter at støttefôringen gjør fjellreven noe mindre avhengig av smågnagerårene når fôringen følges opp godt og systematisk. Dette er helt tydelig i flere fjellområder som har hatt yngling av fjellrev over 10 år på rad. Bestandsutviklingen for fjellrev i Fennoskandia har som helhet vært svært positiv, fra å være bare 40 - 60 individer rundt år 2000, til et anslag på 582 voksne individer i år. Nord for Saltfjellet-Arjeplog er samtlige delbestander i en positiv utvikling, som kan knyttes til intensiverte tiltak i alle tre land. Tiltakene omfatter støttefôring og uttak av rødrev delvis gjennom Interreg Aurora-prosjektet Felles Fjellrev – Together for the Arctic fox og utsetting av fjellrev fra det norske avlsprogrammet for fjellrev. Det må imidlertid understrekes at alle disse delbestandene fortsatt er svært små, med unntak av bestanden på Varangerhalvøya. Det må betydelig bestandsvekst til for å øke robustheten til fjellrevens nordligste utbredelse. Grensebestanden ReisaRosto-Käsivarsi, sammen med Indre Troms, kan tegne til å bli en større kjernebestand, som både i fjor og i år hadde 10 fjellrevynglinger. Forsterkning av tiltakene her kan bidra til at denne delbestanden får et ytterligere løft slik at den kan bidra med immigranter til andre fjellområder og dermed også øke konnektiviteten (gjennom utvekslingen av individer) mellom Saltfjellet-Arjeplog og Varangerhalvøya lengst nord. Det er viktig at intensiteten i tiltakene opprettholdes i hele utbredelsen i Fennoskandia, da bestanden antas å være langt fra levedyktig på lang sikt uten tiltak, som er målsetningen i Handlingsplanen for fjellrev. Man bør vurdere å styrke tiltakene der en ser at bestandsutviklingen går sakte. Etablering av fjellrev i flere av de mindre og mellomliggende fjellområdene ville også bidra til å mer forflytning mellom delbestandene, som er avgjørende for at fjellrevbestanden skal bli levedyktig på lang sikt.

Naaliseurantaa on tehty Ruotsissa, Norjassa ja Suomessa jo vuosikymmeniä. Vuonna 2016 laadittiin yhteinen toimintatapa maastotyötä ja tulosten raportointia varten, tavoitteena luotettava kannanarvio koko Fennoskandian naalikannasta. Vuonna 2019 raportoitiin ensimmäisen kerran naalikannan yhteistilanne Norjassa ja Ruotsissa. Vuodesta 2022 Suomi on ollut mukana yhteisessä raportissa ja kantaarviossa. Kolmen maan naaliseuranta dokumentoi kannan kehityksen ja on tärkein pohjatieto arvioitaessa Fennoskandiassa naalin vuoksi tehtyjen suojelutoimien vaikutusta. Vuonna 2024 todettiin Fennoskandiassa kaikkiaan 139 naalipentuetta, joista Ruotsissa 72, Norjassa 64 ja Suomessa kolme. Pentueita oli kaikkiaan 17 eri tunturialueella Varangin-niemimaalta pohjoisessa Hardangerviddalle Etelä-Norjassa. Pentueista 103 sijaitsi raja-alueen ylittävillä tunturialueilla. Mallinnukseen perustuen aikuisten naalien määrä Fennoskandiassa on 582 aikuista naalia (461–702, 95 % luottamusväli) viimeisellä 3-vuoden ajanjaksolla (2022–2024). Naalipentueiden määrä ja pentueiden koko on tunnetusti riippuvainen myyrien ja sopulien määrästä; huonoina sopulivuosina on vähän ja pieniä pentueita ja hyvinä vuosina vastaavasti paljon ja isoja pentueita. Olemme tästä syystä koonneet tietoa pikkujyrsijäkannoista naalin eri esiintymisalueilta kolmen maan alueelta (kenttähenkilökunta sekä pikkujyrsijäseurannat (loukkupyynti ja kameraloukut). Naalipentueiden maantieteellinen jakautuminen kesällä 2024 seuraa myös tänä vuonna pikkujyrsijöiden esiintymistä. Suhteellisen monia naalipentueita raportoitiin eteläisimmillä alueilla Hardangervidda/Finse, sekä raja-alueilla välillä Kjølifjellet-Sylarna-Helags aina Saltfjellet-Arjeplog alueelle asti. Näillä alueilla havaittiin myös pikkujyrsijäkantojen kasvuvaihe, pääasiassa myyrien, mutta etelämpänä myös paikoin sopuleiden osalta. Saltfjellet-Arjeplog alueelta pohjoiseen Sitas-alueelle asti vaikutti pikkujyrsijähuipun jälkeinen kantojen korkeampi taso edelleen säilyneen jossain määrin, ja tämä selittänee pentueiden määrän pysymisen 2023 tasolla. Pohjoisempana pikkujyrsijäkannat romahtivat jo talvella 2024. Tästä huolimatta löydettiin 10 naalipentuetta raja-alueilta Reisa-Rosto-Käsivarsi, joka on saman verran kuin vuonna 2023. Varangin niemimaalla varmistettiin 5 pentuetta, joka on saman verran kuin pohjavuonna 2020. Naalien lisääntyminen huonoina pikkujyrsijävuosina vahvistaa, että lisäruokinta tekee naalit vähemmän riippuvaisiksi pikkujyrsijäkannan koosta, kun lisäruokinta hoidetaan systemaattisesti ja hyvin. Tämä näkyy selkeästi useilla tunturialueilla, joissa naalin pesinnät ovat onnistuneet yli 10-vuotta yhtäjaksoisesti. Naalikannan kehitys on ollut positiivista ja se on kasvanut 2000-luvun 40–60 aikuisesta yksilöstä 582 aikuiseen yksilöön vuonna 2024. Saltfjellet-Arjeplog alueelta pohjoiseen ovat kaikki alueelliset kannat kasvussa. Tämä voidaan yhdistää intensiivisempiin toimiin kaikkien kolmen valtion alueella. Tukitoimet sisältävät lisäruokintaa ja punakettujen poistoa osin Interreg Aurora hankkeen Felles fjellrev – Together for the arctic fox kautta, ja lisäksi Norjassa kasvatettujen naalien vapautuksia. Kaikki mainitut osapopulaatiot, ovat kuitenkin edelleen hyvin pieniä poislukien Varangin niemimaan naalikannan. Naalin pohjoisen kannan vahvuuden lisääminen vaatii kuitenkin edelleen merkittävää kannan kasvua. Reisa-Rosto-Käsivarsi raja-aluekanta yhdessä Indre-Tromssan kanssa voisi mahdollisesti kehittyä suuremmaksi ydinalueeksi, alueella on syntynyt 10 pentuetta sekä viime että tänä vuonna. Tukitoimien vahvistaminen tällä alueella voisi mahdollisesti parantaa lisääntymistä ja auttaa naaliyksilöiden levittäytymistä ympäröiville tunturialueille, ja täten vähentää alueiden eristenyisyyttä Saltfjellet-Arjeplog ja Varangin-niemimaan välisellä alueella. On tärkeää jatkaa intensiivisiä suojelutoimia koko Fennoskandiassa, sillä naalikannan arvioidaan edelleen olevan kaukana elinvoimaisesta pitkällä aikavälillä, mikä on asetettu tavoitteeksi yhteispohjoismaisessa naalin kannanhoitosuunnitelmassa. Tarvittaessa on harkittava toimien vahvistamista alueilla, joissa kannan kehittyminen etenee hitaasti. Naalien levittäytyminen useammille stepping-stone alueille parantaisi osakantojen yhtenäisyyttä, joka on täysin keskeistä, jotta naalikannasta voisi tulla elinvoimainen pitkällä aikavälillä.