Inventering av fjällräv 2019

Abstract

The Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) and the Norwegian Environment Agency (Miljødirektoratet) have developed a common methodology and standardized guidelines for the monitoring of arctic foxes in Scandinavia. The methodology was developed in 2016, and implemented in both Norway and Sweden in 2018. Monitoring have been carried out in previous years, then partly based on the same methods and protocols. Since 2018 the monitoring have been coordinated in a united way across Scandinavia with standardized data collection, quality assurance and reporting. In order to estimate the population size and make an assessment of any trends and changes in the Scandinavian arctic fox, the fox populations need to be surveyed annually. The monitoring takes place during winter and summer. In Sweden, a national monitoring program for arctic fox was established in 2018 and is coordinated by The Swedish Museum of Natural History (NRM). Before 2018 the monitoring had a varying and somewhat uncertain funding through action plans, projects and research funding. Both the planning and practical work have been carried out by Stockholm University (SU) in collaboration with the county administrative boards in Jämtland, Västerbotten and Norrbotten County. The county administrative boards have to a large extent been responsible for the winter monitoring, while SU has carried out and been responsible for most of the summer inventories. Since 2018, the overall national monitoring of arctic foxes in Sweden is funded by the Swedish Environmental Protection Agency, but a large part of the underlying summer field work is still financed from elsewhere. In Norway, a monitoring program for arctic fox was established in its current form as early as 2003. The monitoring in Norway has been and continues to be financed annually by the Norwegian Environment Agency. The Norwegian Institute for Nature Research (NINA) has stood and stands for expertise in prioritizing, overall national quality assurance and annual reporting, while the The Norwegian Nature Inspectorate (SNO) coordinates the practical implementation of the work. The goal of coordinating the various inventories and presenting the results in a joint annual report is to be able to provide reliable and clear population estimates for the Scandinavian arctic fox population and also be able to follow the development of the various subpopulations over time. In 2019, 98 arctic fox reproductions were documented in Scandinavia, of which 26 in Norway and 72 in Sweden. The reproductions were spread over 14 tundra areas from Varanger, Finnmark in the north to Finse, Hordaland in the south. Of the total number of reproductions, there were 93 litters more or less in cross-border tundra areas, three up north on the arctic tundra of Varanger peninsula in Norway and the remaining two in the southern parts of the Norwegian alpine tundra. The minimum number of adult foxes (1 year or older) in Sweden, based on reproduction alone, is estimated to 144 individuals and in Norway, based on DNA and the number of reproductions, is at 221. In total, this gives an estimate of the Scandinavian arctic fox population for 2019 on at least 356 adult individuals. A summary of previous years' monitoring results shows a significant growth of the arctic fox population in Scandinavia over the past 10-15 years even if 2019 did indicate a halt in recent year’s growth rate. The new population modell estimate the total population in Scandinavia to be just above 400 adult individuals. The number of arctic fox litters and also the litter size clearly follows the small rodent cycles. That means none or few and small arctic fox litters during the bottom years of the small rodent cycles and the opposite for peak years. There are indications that the reproductions in southern Norway during 2019 were associated with very low rodent abundance, while the reproductions from Jämtland/eastern Trøndelag and northward probably started the year as if in a peak fase in the small rodent cycle but the peak came to a halt during late spring. The slightly weaker upturn in the far north is probably due to the fact that the increase of the small rodents came later there and that there are also considerably fewer foxes that can respond. The situation is still very critical in northern Scandinavia.

På uppdrag av Naturvårdsverket i Sverige och Miljødirektoratet i Norge har en gemensam metodik och standardiserade riktlinjer för hur inventeringen av fjällräv i Skandinavien ska samordnas tagits fram. Metodiken utarbetades 2016, och implementerades i både Sverige och Norge från och med år 2018. Målsättningen är att kunna ge tillförlitliga och göra tydliga populationsberäkningar för den skandinaviska fjällrävspopulationen och för att kunna följa utvecklingen i de olika delpopulationerna över tid. Under 2019 har det utförts samordnad standardiserad fältdatainsamling, kvalitetssäkring och rapportering vilket i denna rapport presenteras i form av en gemensam populationsberäkning för fjällräv i Skandinavien. Inventeringen i Sverige har i nuvarande form pågått sedan 2018 och koordineras av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Innan dess har inventeringen varit utan årlig statlig finansiering och delvis haft en osäker finansiering genom åtgärdspengar, projektpengar och forskningsmedel. Både det planerande och praktiska arbetet har utförts av Stockholms universitet (SU) i samarbete med länsstyrelserna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Länsstyrelserna har i stor utsträckning varit ansvariga för vinterinventeringen, medan SU har genomfört och ansvarat för det mesta av sommarinventeringen. Från och med 2018 finansieras den övergripande nationella inventeringen av fjällräv med medel från Naturvårdsverket, men en hel del av det bakomliggande fältarbetet finansieras fortfarande från annat håll. I Norge etablerades ett övervakningsprogram för fjällräv i sin nuvarande form redan 2003. Övervakningen i Norge finansieras årligen av Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står för sakkunskapen vad gäller prioritering, övergripande kvalitetssäkring och årlig rapportering, medan Statens Naturuppsyn (SNO) samordnar det praktiska genomförandet av arbetet i fält fördelat på 7 regioner. År 2019 dokumenterades 98 fjällrävsföryngringar i Skandinavien, varav 72 i Sverige och 26 i Norge. Föryngringarna var spridda över 14 fjällområden från Varanger, Finnmark i norr till Finse, Hordaland i söder. Av det totala antalet föryngringarna fanns 93 kullar mer eller mindre i gränsöverskridande fjällområden, tre fanns på Varanger och övriga två i de södra delarna av utbredningsområdet i Norge. Minimumantalet vuxna fjällrävar (1 år eller äldre) i Sverige uppskattas till 144, baserat enbart på antalet föryngringar. I Norge baseras uppskattningen på både DNA och föryngringar vilket innebär 221 individer. Totalt ger detta en uppskattning av den skandinaviska fjällrävspopulationen på minst 356 vuxna individer för 2019. Om uppskattningen i stället baseras på den nya beståndsmodellen indikterar det att populationen ligger något högre, strax över 400 individer totalt, baserat på den senaste 3-årsperioden (2017-2019). Antal fjällrävskullar och även kullstorleken följer tydligt smågnagarcyklerna. Det innebär inga eller få och små fjällrävskullar under bottenår för smågnagare och det motsatta för toppår. Det låga antalet föryngringar allra längst i norr beror troligtvis främst på att det finns betydligt färre fjällrävar där som kan svara på den i år goda bytestillgången eftersom smågnagartätheten varit hög. En sammanställning av tidigare års inventeringsresultat visar på en betydande tillväxt av fjällrävspopulationen i Skandinavien under de senaste 10-15 åren även om årets topp blev något lägre än förväntat. Från att uppskattas vara mellan 40 och 60 individer runt år 2000, till enligt den senaste beräkningsmodellen strax över 400 vuxna individer idag. Genom åtgärder har man lyckats återupprätta och minska avståndet mellan lokala delpopulationer. Från Snøhetta i södra Norge finns nu mer eller mindre kontakt mellan delpopulationerna österut till Helags i Sverige och norrut till Børgefjell-Borgafjäll och vidare norr till Junkern-Vindelfjällen. Denna positiva trend bekräftas även av att det har uppstått mer migration av fjällrävar mellan subpopulationer i Skandinavien. Ökad migration ger en självförstärkande positiv effekt på hela fjällrävspopulationen i Skandinavien, samtidigt som dess stabilitet och livsduglighet ökar. Tillståndet i nordligast Skandinavien är fortsatt kritiskt, trots årets föryngringsframgång. Detta på grund av att det fortsatt är få individer fördelat på många småbestånd med stora avstånd.

På oppdrag fra Naturvårdsverket i Sverige og Miljødirektoratet i Norge ble det i 2016 tatt fram en felles metodikk og standardiserte retningslinjer for hvordan overvåkingen av fjellrev i Skandinavia skal gjennomføres og samordnes. Metodikken ble implementer i Sverige og Norge fra og med 2018. Målsetningen med å harmonere de pågående overvåkingsinitiativene var å komme fram til robuste og entydige bestandsestimater for den Skandinaviske fjellrevbestanden og dokumentere utviklingen over tid. I 2019 er overvåkingsarbeidet samordnet i hele kjeden fra innsamling av data i felt, til kvalitetssikring og rapportering. Denne rapporten presenterer en status for de ulike delbestandene (på tvers av landegrensene) og et samlet bestandsestimat for Skandinavia. Overvåkingen av fjellrev i Sverige har i sin nåværende form pågått siden 2018, koordinert av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Før det ble overvåkingen gjennomført uten årlig finansiering fra det offentlige, med tidvis varierende og usikker finansiering gjennom tiltaksmidler, prosjektpenger og forskningsmidler. Tidligere er prioritering og planlegging blitt gjort av SU i samarbeid med Länsstyrelsene i Jämtland, Västerbotten og Norrbotten. Länsstyrelsene har i stor grad har hatt ansvaret for overvåkingen vinterstid, mens SU har gjennomført store deler av arbeidet sommerstid. Fra og med 2018 finansieres den overgripende nasjonale overvåkingen i Sverige av Naturvårdsverket, mens en del av det bakenforliggende feltarbeidet er fortsatt finansieres fra annet hold. I Norge ble overvåkingsprogrammet for fjellrev etablert i sin nåværende form i 2003, i tilknytning til den første handlingsplanen for fjellrev. Overvåkingen har hatt en løpende finansiering gjennom årlig bevilgning fra Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står for den faglige prioriteringen, overordnet kvalitetssikring og årlig rapportering, mens Statens naturoppsyn, (SNO) koordinerer den praktiske utførelsen av arbeidet i felt, fordelt på 7 regioner. I 2019 ble det dokumentert 98 ynglinger av fjellrev i Skandinavia, av disse var 72 i Sverige og 26 i Norge. Ynglingene var spredt over 14 fjellområder fra Varangerhalvøya, i nord til Finse i Sør-Norge sør. Av disse var hele 93 av ynglingene i grenseoverskridende fjellområder, i tillegg ble det registrert tre ynglinger på Varangerhalvøya og to i de sydligste delbestandene i Norge. Minimum antall vokse fjellrever (1 år eller eldre) i Sverige er 144, basert utelukkende på antall kull x 2. I Norge er minimumsestimatet basert både på DNA og antall ynglinger, estimert til 221 individer (Ulvund et al. 2019). Totalt gir det et anslag på minimum 356 voksne individer i den skandinaviske fjellrevbestanden i 2019. Basert på den nye bestandsmodellen estimeres antallet noe høyere, rett over 400 individer basert på siste tre-årsperiode (2017-2019). Antall kull og kullstørrelse hos fjellrev følger svingningene i smågnagerbestandene; med ingen eller få og små kull i bunnår og mange store kull i år med mye smågnagere. Selv om det var godt med smågnagere nordover i år, så er det fortsatt registrert få ynglinger i Troms/Finnmark og Norrbotten län, som henger sammen med at det fortsatt er for få fjellrever her til at man får en stor respons på bedret byttedyrtilgang. En sammenstilling av dokumenterte ynglinger tilbake i tid dokumenterer betydelig vekst i fjellrevbestanden i Skandinavia de siste 10-15 årene. Fra et anslag på mellom 40 og 60 individer rundt år 2000, til mer enn 400 voksne individer i dag, basert på den nye bestandsmodellen. Gjennom tiltak har man klart å reetablere og korte inn avstanden mellom lokale delbestander, både mellom kjernebestander i den sydligste delen av utbredelsen: fra Snøhetta østover til Helags i Sverige og fra Helags nordover til Børgefjell – Borgafjäll og videre nord til Junkeren - Vindelfjällen. Denne positive utviklingen bekreftes også av økt utveksling av fjellrevindivider mellom delbestandene. Økt utvandring gir en selvforsterkende positiv effekt på fjellrevbestanden i Skandinavia, samtidig som det øker bestandens robusthet og levedyktighet. Tilstanden nord i Skandinavia er imidlertid kritisk, det gode yngleåret til tross, her er det fortsatt svært få individer fordelt på mange småbestander med store avstander.